Den nya statens första år överskuggades ständigt av allvarliga säkerhetsproblem. Överenskommelsen om vapenvila från 1949 hade misslyckats att bana väg för en bestående fred, I strid mot FN:s säkerhetsråds resolution från den 1 september 1951 förhindrades israelisk sjöfart till och från Israel att passera Suezkanalen. Blockaden av Tiransundet skärptes, plötsliga terroristattentat, omfattande mord och sabotage från intilliggande arabländer förekom allt oftare och Sinaihalvön omvandlades gradvis till en egyptisk militärbas.
I och med undertecknandet av en tresidig militärallians mellan Egypten, Syrien och Jordanien (oktober 1956) intensifierades det omedelbara hotet mot Israels existens och krig utbröt. Under åtta dagars långa strider övertog israeliska styrkor (IDF) Gazaremsan och Sinaihalvön, men stannade upp 16 km öster om Suezkanalen. Ett FN-beslut om att stationera en styrka; UN Emergency Force (UNEF) längs den israelisk-egyptiska gränsen, samt egyptiska försäkringar om fri sjöfart i viken mot Eilat ledde till att Israel gick med på att stegvis dra sig tillbaka (november 1956 – mars 1957) från de områden som intagits ett par veckor tidigare. Som en följd av detta öppnades Tiransundet och möjliggjorde handel med Asien och östafrikanska länder liksom oljeimport från den Persiska viken.
1967: Sexdagarskriget
Vid de arabiska toppmötena i Kairo och Alexandria i januari och september 1964 beslöt arabstaterna att åter igen trappa upp kampen mot Israel genom att ändra på Jordanflodens flöde och på så sätt beröva Israel sitt livsviktiga vatten.
En ny palestinsk terrororganisation, al-Fatah, började slå till från baser i Syrien, Libanon och Jordanien. I februari 1966 under en revolution i Syrien, tog Ba’ath-partiets vänsterflygel över makten med hjälp av Sovjet och förkunnade ”folkets befrielsekrig mot Israel”. Syriskt artilleri på Golanhöjderna besköt israeliska byar i dalen nedanför. De omkringliggande arabstaterna upprustade massivt. Egypten förflyttade stora trupper in i Sinaiöknen (maj 1967) och beordrade FN:s fredsbevarande styrkor att lämna området, återupptog blockaden av Tiransundet och ingick en militär allians med Jordanien. Israel stod inför fientliga arabarméer på alla fronter och åberopade sin naturliga rätt till självförsvar och gick i förebyggande syfte till anfall (5 juni 1967) mot flygfälten i Egypten och vann därmed herravälde i luften. Israels Försvarsstyrkor i söder slog till mot de egyptiska styrkorna vid gränsen till Negev. Jordanien valde att öppna eld längs hela stilleståndslinjen och bombade Jerusalem. Striderna på den södra och centrala fronten var snabbt över och Israel kunde rikta en framgångsrik mark- och flygattack mot de syriska befästningarna på Golan. Mot slutet av veckan höll Israels Försvarsstyrkor hela Sinaihalvön, Judéen och Samarien (Västbanken) samt Golanhöjderna. Tiransundet var åter öppet för sjöfart. Jerusalem var än en gång en förenad huvudstad.
|
|
|
Efter kriget var det Israels förhoppning att förvandla sin militära seger till en varaktig fred grundad på FN:s säkerhetsråds resolution 242, vilken uppmanade till ”erkännande av suveränitet, territoriell integritet och politisk självständighet av alla stater i området och dess rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser, fria från hot och krigshandlingar.”
Det arabiska toppmötet (augusti 1967) uppmanade dock till tre välkända NEJ ”Ingen fred med Israel, inga förhandlingar med Israel och inget erkännande av Israel.”
I september 1968 startade Egypten ett ”utnötningskrig”, med sporadiska, återkommande aktioner längs Suezkanalen Fientligheterna upphörde 1970 när Egypten och Israel accepterade en förnyad vapenvila längs Suezkanalen.
1973: Yom Kippurkriget
Efter tre år av relativt lugn längs Israels gränser inledde Egypten och Syrien en samordnad attack mot Israel den 6 oktober 1973, på Yom Kippur (försoningsdagen), den heligaste dagen på det judiska året. De arabiska arméerna gick i en överraskningsaktion över Suezkanalen och Syrien inledde samtidigt en attack från Golanhöjderna. Under krigets första tre dagar höll Israels Försvarsstyrkors minimerade styrkor ställningarna till reserverna hade mobiliserats. Därefter slog Israel tillbaka angriparna. Två års svåra förhandlingar mellan Israel och Egypten och mellan Israel och Syrien resulterade i överenskommelser om att upphöra med stridigheterna och i enighet med dessa drog sig Israel tillbaka från områden som intagits under kriget.
Från krig till fred
Efter de ekonomiska förluster som kriget 1973 innebar återhämtade sig ekonomin under första hälften av 1974. Utländska investerare ökade avsevärt i och med att Israel blev medlem i EEC (European Common Market) (1975) och en ny marknad öppnades för israeliska varor. Turismen ökade och det årliga antalet besökare passerade en miljon.
Vid 1977 års val till Knesset kom Likudblocket till makten, en koalition av liberala och mittenpartier och satte därmed punkt för 30 år av arbetarpartiets dominans. Den nya premiärministern, Menachem Begin upprepade samma förpliktigande som alla tidigare premiärministrar; att sträva efter fred i området och bad arabledarna komma till förhandlingsbordet.
Efter många år av israeliska vädjanden, förvånade Egyptens president Anwar Sadat en hel värld med att i att i ett tal inför det egyptiska parlamentet meddela att han var beredd att åka till Jerusalem. Det första steget hade tagits mot fred och ett möte mellan presidenterna Sadat och Carter samt premiärminister Begin i Camp David i USA ägde rum. Detta möte pågick i tolv dagar, och därefter kunde ledarna tillkännage att man nått en överenskommelse om två ramavtal, ett ramavtal om fred i Mellanöstern som var ett detaljerat förslag om självstyre för palestinierna, dels ett om fred mellan Israel och Egypten. På grundval av Camp David-överenskommelsen slöts ett fredsavtal mellan Israel och Egypten som undertecknades den 26 mars 1979 i Washington.
I enighet med avtalet drog sig Israel tillbaka från Sinaihalvön och avvecklade de bosättningar som byggts där.
1982: Operation Fred för Galiléen
När den Palestinska befrielseorganisationen; PLO etablerade sig i södra Libanon efter att ha blivit bortjagad från Jordanien (1970) inledde de upprepade terroristattacker mot städer och byar i norra Israel (Galiléen), vilket skördade många offer och orsakade stor skada. Israels försvarsstyrkor gick så småningom över gränsen till Libanon (1982) och inledde ”Operation Fred för Galiléen” vilket gick ut på att avlägsna huvudparten av PLO:s organisatoriska och militära infrastruktur från området. Efter det bevarade Israel en liten säkerhetszon i södra Libanon (fram till 24 maj, 2000) som gränsade till Israels norra gräns för att befolkningen i Galiléen skulle känna sig trygga mot fortsätta attacker från fientliga grupper.
Inrikes utmaningar
Under 80- och 90-talet tog Israel emot över 700 000 nya immigranter, mestadels från f d Sovjetunionen, Östeuropa och Etiopien. Tillströmningen av så många nya konsumenter liksom den stora arbetskraften lyfte ekonomin i en ny nivå och man uppnådde en av den högsta BNP-tillväxten i västvärlden.
Regeringen som tog makten efter 1984 års val till Knesset bestod av två stora block – Labor (vänster/center) och Likud (höger/vänster). Den ersattes 1988 av en Likud-ledd koalition, vilken vid slutet av sin fyraårsperiod följdes 1992 av en koalition av Labor och mindre vänster-centerpartier.
Efter att Israel och Egypten slöt fred 1979 har Israel och andra länder vid flera tillfällen uppmuntrat till en fortsatt fredsprocess i Mellanöstern. Dessa försök ledde så småningom till fredskonferensen i Madrid (oktober 1991) som hölls under amerikanskt och sovjetiskt överinseende, där representanter från Israel, Syrien, Libanon, Jordanien och palestinierna sammanträdde.
Efter tre års förhandlingar mellan Jordanien och Israel efter Madridkonferensen 1991 slöts 1994 ett fredavtal mellan den Hashemitiske kungen av Jordanien, Hussein och Israels Premiärminister Yitzhak Rabin vilket var slutet på en 46 år långt krigstillstånd mellan länderna.
Bilaterala samtal
Israel och palestinierna: efter månader av intensiva kontakter i Oslo mellan förhandlare för Israel och PLO, formulerades Declaration of Principles (DOP) 1993, ett arrangemang som drog upp riktlinjerna för självstyre för palestinierna på Västbanken och Gazaremsan. PLO-ledaren Yasser Arafat gick efter förhandlingar med på att avsäga sig användandet av terrorism, förpliktigade sig att ogiltigförklara de artiklar i konventet som förnekade Israels rätt till existens och förband sig till en fredlig lösning av det decennier långa konflikten mellan palestinier och judar. Som svar på detta erkände Israel PLO som representant för det palestinska folket.
DOP innehåller en rad ömsesidiga överenskommelser om principer för en fem-års provisorisk period av palestinskt självstyre som skulle implementeras i fyra steg. Det första steget, att sätta upp självstyre på Gazaremsan och i Jerikoområdet, ägde rum i maj 1994. I augusti samma år introducerades det andra steget som innebar en överföring av styre och ansvar till palestinska representanter på Västbanken i olika administrativa områden, utbildning och kultur, hälsa, social välfärd, beskattning och turism. The Interim Israeli-Palestinian Agreement från september 1995, utgjorde ett tredje steg som utvidgade det palestinska självstyret på Västbanken till att helt leda sin inrikespolitik.
Slutgiltiga förhandlingar mellan parterna för att bestämma en permanent överenskommelse mellan Israel och palestinierna inleddes i maj 1996. Självmordsbombningar i Jerusalem och Tel Aviv under 1996 gjorde fredsprocessen svår. Därefter följde tre år utan förhandlingar men de återupptogs så småningom efter Sharm el-Sheikh Memorandum i september 1999. Man behandlade då frågorna om flyktingar, bosättningar, säkerhetsarrangemang, gränser, Jerusalem osv.
På inbjudan av USA:s President Clinton, kom Israels Premiärminister Ehud Barak, Den Palestinska Myndighetens Ordförande Yasser Arafat till Camp David i juli 2000 för att återuppta förhandlingarna. Mötet slutade utan ett en överenskommelse nåtts p g a Ordförande Arafats vägran att acceptera villkoren.
Strax därefter inledde palestinierna den 2:a Intifadan som ledde till att tusentals israeler och palestinier dog. Totalt fick tusentals israeler sätta livet till i palestinska självmordsattacker och ytterligare tusentals israeler skadades under de år som den s k Intifadan pågick.
2002 accepterade Israel den vision som USA:s President George W Bush la fram för att få ett slut på palestinsk terrorism och nå en slutgiltig uppgörelse. Den s k Kvartetten, FN, EU, USA och Ryssland tar initiativ till Färdplanen som Israel, den 25 maj 2003 accepterar.
2005 drog sig Israel bort från Gazaremsan och 8 000 israeler som gjort Gazaremsan till sitt hem, fick lämna sina hem i ett försök från Israels sida att förnya fredssamtalen. Istället tog Hamas terroristorganisation över styret på Gazaremsan och raketattacker mot södra Israel från Gazaremsan inleddes och ökade drastiskt och slutade med att Israel i december 2008 inledde en storskalig operation i Gaza.
>>> Israel Security Agency - aktuell information om raketbeskjutningar mot israeliska civila samhällen, terror, analyser och rapporter.
I juni 2009 presenterade Premiärminister Benjamin Netanyahu sin vision om fred med palestinierna baserad på ett erkännande och en demilitarisering. Israel såg fram emot direkta förhandlingar som det enda sättet att lösa konflikten. Det palestinska ledarskapet har dock inlett ensidiga aktioner och föredrar att försöka tvinga på sin vilja på Israel genom internationella påtryckningar.
Cogat
Cogat har till uppgift att förenkla humanitära frågor och ekonomiska och infrastrukturprojekt I Judéen och Samarien och på Gazaremsan. Cogat ansvarar också för att förenkla de internationella organisationernas aktiviteter, infrastruktur, utbildning, hälsovård och humanitära biståndsprogram, på Västbanken och Gazaremsan.
|