Som svar på den artikel som den 18 juli infördes på DN Debatt under rubriken ”Dags att kräva märkning av bosättarprodukter” vill jag i korthet påpeka följande: Inget är mer missvisande än det ofta framförda påståendet att bosättningsfrågan skulle vara själva grundorsaken till konflikten.
Israel stod under konstant attack av sina grannar årtionden innan frågan om bosättningar blev aktuell efter Sexdagarskriget 1967, också före självständigheten 1948.
Till detta skall också läggas det viktiga faktum att Israel gång på gång visat sig kapabelt till territoriella tillbakadraganden: från Sinai i utbyte mot den bestående freden med Egypten – men också från södra Libanon och från Gaza. I båda dessa senare fall har emellertid Israels konstruktiva agerande för freden endast mötts av åratal av terror, inte minst i form av massiv raketbeskjutning mot israeliska civila.
Israel har suttit kvar vid förhandlingsbordet med palestinierna under tider då bussar fulla av civila dagligen sprängts i luften i hjärtat av Israels städer. Palestinierna har under åratal förhandlat med Israel, trots bosättningarna. I praktiken är båda sidor sedan länge överens om att sådana bosättningsområden som inte skulle komma att evakueras vid ett fredsavtal skall ersättas genom ömsesidigt överenskommet utbyte av land.
Också när Israel frusit all byggnation i bosättningarna har den palestinska sidan underlåtit att komma tillbaka till förhandlingsbordet. Dagens slogan om att inga förhandlingar kan äga rum på grund av bosättningarna är i själva verket absurd. Om frågan är av sådan vikt är det väl just om bosättningar det borde förhandlas. Och som sagt – såväl israeler som palestinier har tidigare hållit fast vid vikten av fortsatta förhandlingar också under de svåraste av omständigheter. Så vad är det som förändrats – och varför har vi inga förhandlingar i dag?
Bosättningsfrågan har helt enkelt blivit ett bekvämt sätt för det palestinska ledarskapet att dölja sin absoluta oförmåga att återvända till förhandlingar. Den blodiga splittringen mellan Hamas terrorstyre i Gaza och Palestinska myndigheten i Ramallah omöjliggör i själva verket alla överenskommelser mellan ett delat palestinskt ledarskap och Israel.
President Abbas kan heller inte företräda hela det palestinska folket i förhandlingar. Israel har ingen önskan att se en fortsatt ockupation utan vill se ett förhandlat fredsavtal som ger säkerhet, men saknar en förhandlingspartner. Vidden av splittringen mellan Hamas och Fatah framgår inte minst av de resultatlösa försoningssamtal som nu pågått i sex år.
Israel är liksom tidigare redo för förhandlingar med palestinierna, och ställer inga som helst villkor för att omedelbart återuppta dessa. Det mest konstruktiva världssamfundet kan göra för att främja freden är att sätta press på palestinierna att komma tillbaka till förhandlingsbordet.
Att godta svepskälet med bosättningarna som anledning att inte ens sitta ned vid förhandlingsbordet innebär att ge den palestinska sidan carte blanche för en strategi att till varje pris undvika svåra med nödvändiga eftergifter.
Resultatet blir dubbelt olyckligt: all press sätts på Israel som är redo till förhandlingar medan världssamfundet samtidigt underlåter att utnyttja det inflytande i positiv riktning som man skulle kunna ha på den palestinska sidan genom de mycket stora biståndsmedel man skänker.
Frågan om bosättningarna är en av de frågor som skall lösas av israeler och palestinier i samförstånd som del av fredsprocessen. Den är emellertid inte konfliktens kärnfråga – något också palestinierna själva tillstått – och skall inte tillåtas hindra alla försök att föra fredsprocessen vidare. Israel står redo att liksom tidigare skett hitta en lösning också på bosättningsfrågan – så fort palestinierna är redo att sitta ned vid förhandlingsbordet!