På sjukhus runt om i Israel är handslag och kramar mellan landets arabiska och judiska medborgare normen.
En ung arabisk kvinna i Jericho blev 2008 biten i foten av en giftig huggorm. Då den lokala hälsovårdscentralen inte kunde behandla henne körde istället en israelisk ambulansjeep henne två timmar genom Jordandalen till Emek Medical Center där ett serum fanns. Hon hade redan förlorat medvetandet under färden dit men hennes liv räddades i sista stund.
Det här är bara en av många berättelser som Larry Rich tar upp när han talar inför allt större publiker med målet att visa hur Israels vårdinrättningar fungerar som en paradigm för samexisterande kulturer i konflikt.
”I åratal har jag tänkt på hur Emek Medical Center och verkligheten här är ett lysande exempel på förnuft i en värld som håller på att bli galen – en ledstjärna och ett hopp för alla som bryr sig om att fokusera på något förnuftigt,” säger Rich som är född i Detroit men som nu arbetar som chef för utveckling- och internationella relationer på sjukhuset.
Rich är en folkets diplomat för Israel och talar för multietniska publiker i Europa och Nordamerika om inspirerande händelser på israeliska sjukhus men som tyvärr aldrig syns i nyhetsflödet.
Många av historierna han berättar om finns nedskrivna i hans bok från 2005 – Voices from Armageddon – som relaterar till hur den arabiska och judiska personalen på sjukhuset behandlar varandra.
”Det judisk-arabiska samarbetet kan ses på varje sjukhus från Eilat till Nahariya. Det som är speciellt med Emek är fördelningen 50/50. I de nordöstra delarna är det vi som är den huvudsakliga vårdgivaren för en halv miljon människor, jämt fördelat mellan araber och judar. Ingen annanstans i Israel kan vi se sådana förhållanden”.
“Saving lives in Armageddon”
Emek Medical Center ligger i Afula, en kommun nära Megiddo i Jazreeldalen – den mytomspunna platsen för det framtida Armageddon och ett geografiskt sett strategiskt område som sett sin beskärda del av våldsamma slag under de senaste 4000 åren.
Sjukhusets personal reflekterar även hur det generellt sett ser ut i landet med 20% av arabisk härkomst. Detta reflekteras även bland avdelningschefer där 20% är arabiska muslimer, kristna, druser eller tjerkesser.
Som många andra sjukhus i Israel har man genom åren aktivt försökt dela med sig av sina erfarenheter internationellt. Under 2012 åkte till exempel chefen för Emeks intensivvårdsavdelning och två sjuksköterskor till Mulagosjukhuset i Ugandas huvudstad Kampala för att öppna upp ett nytt traumacenter och utbilda personalen där.
Arrif och MohammedEfter en hjärtattack 1997 togs Rich själv till sjukhuset. ”När jag vaknade på hjärtintensiven på Emek Medical Center såg jag arabiska och judiska läkare som arbetade tillsammans för att rädda mig. Jag hade då varit i Israel i 25 år men hade fortfarande vissa fördomar om araber. Jag gjorde aldrig den akademiska och yrkesmässiga kopplingen,” säger han.
Inom två år hade Rich lämnat sitt dåvarande arbete inom industrin och öppnat upp ett kontor för att marknadsföra sjukhuset för utländska välgörare. Under de senaste 13 åren har han skrivit om erfarenheterna som personalen på Emek upplevt – allt från den judiske doktorn som opererade en skadad arabisk terrorist under infifadan till den arabiska sjuksköterskan som försäkrade en oroad judisk mor att sjukhuset var en säker plats för hennes cancersjuka barn.
I ett email till en av sina följare skrev Rich att ”idag hade vi en grupp besökare från England här som fick se Emeks skola för inlagda barn. Jag presenterade gruppen for Arrif och hans femtonåriga son, Mohammed. De kommer från Gaza och har bott på Emek i tio månader eftersom Mohammed behandlas för allvarlig ansiktscancer. Arrif talar flytande hebreiska och jag kunde därför ha en frågestund där besökarna fick ställa frågor till Arrif:
Besökare: Hur känns det att vara här bland Israels judar?
Arrif: Helt normalt. Och vi är tacksamma så klart.
Besökare: Vad säger din familj hemma i Gaza om Mohammeds behandling här?
Arrif: De är förvånade och uppriktigt tacksamma. De kan knappt tro vad som har gjorts och vad som görs för Mohammed och mig.”
Dags för ett positivt budskap
Rich, som har talets gåva och som pratar med sin radioröst, har under en lång tid berättat om liknande möten när internationella gäster kommer till sjukhuset och när han är på sina resor utomlands. Många frågade honom varför han endast talade för sjukhuset och inte för Israel. Och mycket riktigt så erbjöd utrikesdepartementet honom att bli en officiell talare 2007.
I samband med en föreläsning vid Trinity College i Dublin förra året sa Rich att ”jag gjorde en föreläsning om Israel utifrån ett medicinskt perspektiv. Jag bestämde mig för att presentera den positiva verkligheten av mänskligt samarbete som jag ser här varje dag, och inte bara på sjukhuset utan även här i närheten. Jag höll mig borta från terror, krig och allt annat negativt i vår del av världen. Det var helt enkelt dags för ett positivt budskap.”
Många kom och lyssnade på honom och efter föresläsningen blev han även intervjuad av irländsk radio. De positiva reaktionerna på framträdandet i Dublin gjorde att han blev kontaktad av Noam Katz vid den israeliska ambassaden i Washington som undrade om han inte kunde komma över till USA för fler framträdanden.
Ambassaden satte ihop ett program åt honom och i april förra året började Rich med fyra dagar i Washington där ambassaden hade ordnat med en svårflörtad publik för att se vilken effekt hans tal hade.
Rich bjöds också in av Jewish Federation of Detroit för att tala inför en delegation av arabiska ledare som representerade nära en halv miljon araber som bor i regionen, den högsta koncentration av muslimer i USA.
”De kom fram till mig efter föreläsningen och sa att de aldrig hade hört ett sådant tal om Israel tidigare. De ville höra mer om samarbetet”. Och så blev det, Rich talade i Rhode Island, Connecticut, Michigan och Washington.
Mänskligheten när den är som bäst”Jag började varje föreläsning med att säga ’Låt mig klargöra en sak redan från början: Jag är ingen politiker eller general i armén. Jag är bara kille från gatan som öppnar ett litet fönster åt er så att ni kan få en glimt’, och sedan började jag berätta om historier från verkligheten om samarbete, utbildning och arbetet med att rädda liv”.
Rich avslutar sina föreläsningar med att påpeka att han inte kan säga åt någon vad de ska tro men att han hoppas att de i alla fall kan ändra fokus. ”Varje person kan välja om de vill fokusera på positiva exempel eller om de vill fokusera på hat och splittring och det är det valet som du i slutändan kommer att föreviga.”
Richs sista föreläsning höll han för ledare och medlemmar från en israelisk organisation.
”I slutet av föreläsningen frågade någon om historierna jag berättade var undantag men jag svarade att ’dessa historier är normen. Händelser som dessa pågår i Israel hela tiden, varje timme från norr till söder, det är bara det att det är inte dessa händelser du hör talas om när du slår på nyheterna’. Jag förklarade ödmjukt att händelserna inte är svaret på problemen i Mellanöstern men exempel på mänskligt beteende när det är som bäst, när människor väljer att leva och samarbeta. Det är det som människor vill höra talas om, inte skuld eller ursäkter.”